Lennart Hellsing som översättare

Lennart Hellsing föddes i en välmående köpmannafamilj i västmanländska Västanfors. Pappa Paul drev handelsbod, järnhandel, bensinmack och elfirma. När Lennart var sex år bröt mamma Sigrid upp från äktenskapet och flyttade med barnen till sina föräldrar i Äppelviken i Stockholm. Lillebror Bertil var då bara ett år. Senare skulle Hellsing beskriva sin barndoms sociala resa som en utförsbacke från Bergslagens burgna köpmannavilla med tjänstefolk till en kall vindskupa i Gamla stan där han hade sin första egna tillfälliga bostad som ung tillsammans med en konstnärskompis.

Den blivande författarens skolning siktade på ingenjörsyrket: efter folkskola följde Tekniska mellanskolan och Tekniska gymnasiet. Hellsing var inriktad på att bli författare, men innan det egna skrivandet gav brödföda hann han arbeta som ingenjör bland annat för AGA och Bolinders. Dessutom arbetade han periodvis i Nordiska bokhandeln och på NK:s bokavdelning. Större delen av beredskapsåren 1939–1945 låg han inkallad men började samtidigt skriva för olika tidningar: sina första dikter fick Hellsing publicerade i Stockholms-Tidningens söndagsbilaga 1941, sin första barndikt i tidningen Vi 1943. Från 1945 var han heltidförfattare. Detta år trycktes barnboksdebuten Katten blåser i silverhorn och den första översättningen: När vi var mycket små, en samling verser av A.A. Milne, vilken han översatt med Claes Hoogland. ”Jag upptäckte att Claes också höll på att översätta Milne så jag föreslog att vi skulle försöka få det utgivet tillsammans. Efteråt tyckte jag inte att idén var så bra, dessutom tycker jag att Britt G. Hallqvist har gjort det bättre”, kommenterade han det hela 60 år senare.

Lennart Hellsings författarskap är starkt färgat av hans gärning som översättare. Det är engelska barnkammarramsor, nursery rhymes, som ger återklang, både språkligt och innehållsligt, i mycket av hans verser och visor för barn. Förklaringen är enkel: Lennart Hellsing växte upp i en tvåspråkig miljö och bodde under skolåren tillsammans med sin mamma och bror hos morföräldrarna. Hans mormor kom från Liverpool i England och hans morfar var kassör i engelsk-svenska föreningen i Stockholm. De rytmiska nonsensverserna var en naturlig del av bröderna Hellsings litterära värld och unge Lennart var tydligt impregnerad av dem. Genom åren kom han att tolka över tvåhundra nursery rhymes. De flesta återfinns i samlingarna Gåsmor (1970), Gåsmors verser(2006) och Om världen var en äppelpaj (2011). Dessutom gav han ut fem något mindre samlingar 1986–1990.

Redan i Hellsings barnboksdebuten Katten blåser i silverhorn ingick versen ”Skeppet”,som är en mycket originaltrogen översättning av ”I Saw a Ship a-Sailing”. Versen kom med åren att ingå i ytterligare sex samlingar. Och i bilderboken Summa summarum(1950) ingår ”Om jag blev kung”en mycket fri tolkning av ”Lavender’s Blue”, där Hellsing låter den barnsliga drömmen om att bli kung skymma älskogstemat i originalvisan. Engelskan har fått bidra till den muntra trallen ”diddel, diddel”, som Hellsing elegant undvek att tolka till något svenskt ”tralla, tralla”. ”Man kan kalla mina översättningar fria, men de är ju ändå tolkningar. Det viktiga är ju att de låter någonting på svenska”, menade han själv.

Många gånger höll sig Hellsing respektlöst fri till de engelska förlagorna och lät dem snarare inspirera honom till egen verskonst. När han tolkade den långa versen ”Old Mother Hubbard” som en egen bilderbok med titeln Gamla mor Lundgren och hennes hund (1974), höll han sig inledningsvis nära originalet, men efterhand diktade han allt friare för att i slutet lägga till egna strofer. Resultatet blev så personligt präglat att bilderboken senare översattes till engelska och kom ut som Old Mother Hubbard and Her Dog (1976)Men allra friast förhöll han sig till den engelska traditionen när han i den dubbelspråkiga samlingen Om världen var en äppelpaj (2011) skrev ett helt nytt nursery rhyme, inspirerad av en Arthur Rackham-teckning, och översatte det till svenska.

Hellsing skrev också ett verk på engelska − Cladville cakes (1975). Denna vissamling tillägnade han barnen i den skotska by på whiskeyön Islay där han bodde en tid. Boken finns inte översatt till svenska, men två av de 14 texterna har han tolkat till svenska: den stämningsfulla skymningsvisan ”God natt du sol” och balladen ”Humrar”, i Regnbågsbok (1976) respektive Djurbok (1989).

Ytterligare ett exempel på hur Hellsing tidigt fogade in översättningar i sin egen diktning är samarbetet med den danske pedagogen och barnboksförfattaren Jens Sigsgaard. Hellsing blev intresserad av honom genom Arne Ungermanns drastiska illustrationer till Okker Gokker Gummiklokker (1943) och Abel Spendabel (1945), två samlingar med barnrim i klassisk engelsk nonsensstil. Med de båda böckerna som förlagor satte Hellsing ihop samlingen Ole dole doff (1947), där han varvade svensk folkdiktning med sina fria tolkningar av de danska verserna, någon gång så fritt att Ungermann fick göra en ny illustration som bättre stämde med det nya innehållet. Senare växte den fyraradiga versen ”Oppe i gardinerne” ut till en tre gånger så lång historia, slutligen publicerad som ”Där uppe i gardinerna” i Våra visor (1957) och därefter i ytterligare sex samlingar. Arbetet med de danska tolkningarna satte varaktiga spår i hans diktkonst. Hellsing själv har uppgivit att han inspirerats till namnet Krakel Spektakel genom ljudlikheten till Abel Spendabel.

Översättandet var alltså redan från början en del av Hellsings skrivande. Utom de engelska barnkammarrimmen tolkade han poeter som engelsmannen Walter de la Mare och norskan Inger Hagerup. Han placerade sina översättningar i bland annat tidningen Vi. Nedanstående dikt av Hagerup, ”Kvällen smyger sig på tå”, översattes för en samling 1952. Hellsing kommenterade: ”Förläggaren gillade hennes titel Så rart.Men jag var ju tvungen att kalla boken för vad det betydde på norska. Så underligt blev alltså den svenska titeln”.

Så rart å være edderkopp            Så underligt att nysta opp

med nøste i sin egen kropp         som spindeln ur sin egen kropp

og spinne alle dage.                      och virka hela dagen.

Lennart Hellsing satte också text till amerikanen Maurice Sendaks bilder genom att översätta Frank R. Stocktons Draken och prästen 1969. En speciell textresa fick Regn är vått sa greve Tott (1973).  Den danske tecknaren Niels Mogens Bodecker tog med sig sin barndoms ramsor när han 1952 flyttade till USA och tolkade dem där till engelska. Lennart Hellsing förde dem tillbaka till Skandinavien:

Jag hade kunnat gå till de danska originaltexterna, men då visade det sig att bilderna inte stämde, så jag fick översätta boken från engelska. Det där blev ju extra konstigt i Danmark, där de blev tvungna att översätta tillbaka till danska.

Genomgående tycks Lennart Hellsing ha arbetat med texter han sympatiserat med. En höjdpunkt var antagligen när han 1989 fick ge ut sin tolkning av Max och Moritz, en historia i sju pojkstreck av konstnären och satirtecknaren Wilhelm Busch. Den tyske tecknarens buspojkar kom i tryck första gången 1865 och boken hade översatts till svenska flera gånger tidigare. Lennart Hellsing valde att ge texterna en ålderdomlig språkprägel, men mellan raderna anar man översättarens sympati för Wilhelm Buschs vanartiga slynglar, inte minst när magister Lämpel blir offer för lymlarnas lömska rackartyg.

Det var främst som översättare av vers som Hellsing anlitades, men han gjorde också en annan sorts ”översättningar” då han tolkade bilder och skänkte dem berättande text. Lille Olles resa kom till när Hellsing 1983 fick se bilderna som GAN (Gösta Adrian Nilsson) målat som en gåva till Olle Östlund redan 1922. Resultatet blev verser som följer bilderna nära och imiterar 1920-talets barnlitterära språk. På liknande sätt tolkade Hellsing bilderna som Stasys Eidrigevičius gjort till boken Jöns Långnos 1991.

Om Hellsings översättningar från början kom till på hans eget initiativ blev han med åren allt flitigare anlitad och översatte på uppdrag. Faktum är att det stora flertalet av hans översättningar är gjorda på 2000-talet. Från åttioårsåldern låg ständigt översättningsuppdrag på hans skrivbord hemma i arbetsrummet. Några av dem stökade han undan med lätt hand medan han arbetade grundligare med andra. Han blev en prestigeöversättare för förlagen, som gärna satte hans namn stort uppslaget på bokens framsida. Kanske hade redaktörerna ibland alltför stor respekt för rimsnidarnestorn. Även om dessa sena översättningar i stycken präglas av samma livaktiga stuns och fyndighet som många av Hellsings tidigare arbeten, lider de av ett överanvändande av svaga rimord och av tveksamma blandningar av ordvalörer och är inte alltid fullt genomarbetade. Ibland ställde också stockholmskan till det, som när Hellsing fick ”ned” att rimma på ”träd” i den avslutande versen i Herr Pinnemans äventyr (2008).

Nisse Larsson

Theme by Anders Norén