Lennart Hellsing framstår som den svenska barnlitteraturens nestor, en gudabenådad rimsmidare och diktare, som i drygt sjuttio år gett ut böcker för både barn och vuxna. Mångsidigheten i hans verksamhet är stor och han är så mycket mer än pappa till Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, Opsis Kalopsis, Herr Gurka och munken i sin pepparkakskoja.
Man bör inte glömma bort Hellsings roll som viktig opinionsbildare när det gällt att på olika sätt främja barnboken och dess plats i samhället. Han var en av dem som i hög grad bidrog till att barnlitteraturen började tas på allvar. Tidigt ivrade han bland annat för att forskningen inom området skulle komma igång. Till exempel verkade han energiskt för tillkomsten av Svenska barnboksinstitutet 1965 och för den professur med inriktning på barnlitteratur som inrättades vid Stockholms universitet 1982.
Hellsing har under årens lopp medverkat i läseböcker och kommit ut med sångböcker för skolbruk. Han har också gett ut barnskivor, de populära Snurrskivorna, som stod för något helt nytt på den nordiska grammofonmarknaden, då de introducerades 1955. Likaså har han arbetat som översättare och bearbetare av rim och ramsor, särskilt engelska nursery rhymes. Han har vidare varit engagerad i Läsrörelsen och tagit initiativ till flera läskampanjer. Under en period var Hellsing även barnboksrecensent, bland annat i Aftonbladet. Han har skrivit debattartiklar om barnlitteratur, och 1963 utkom den teoretiskt inriktade studien Tankar om barnlitteraturen.
Författardebuten skedde 1945 med en lyriksamling för vuxna, Akvarium, och en samling med vers och prosa för barn Katten blåser i silverhorn. Samma år utkom även en översättning från engelskan, När vi var små av Nalle Puhs författare A. A. Milne. Hellsing hörde till dem som bidrog till att nya vindar började blåsa bland de svenska barnböckerna efter krigsslutet. En barnlitteraturens expansion inleddes då. Världen skulle nu förändras. Ångest och pessimism skulle bytas ut mot framtidstro och optimism, och samhället skulle satsa på barnen och barnfamiljerna.
Hellsing förnyade barnboken både till form och innehåll. Han ville bort från det uppfostrande och moraliserande. Barnboken skulle ge barnen glädje och livslust, gärna en fläkt av uppror, ja kanske rentav anarki. Han skrev i protest mot den äldre barnlitteraturen, mot ”det konservativa, sakralt högtidliga och rökelsedoftande” som han ansåg prägla en stor del av dåtidens svenska barnboksutgivning. Hans strategi tycks ha varit att utmana traditionen och det borgerliga samhällets krav på det respektabla. Han ville åstadkomma en motvikt mot det intellektuella och rationella och strävade efter att engagera barnets alla sinnen i upplevelsen av en bok. Hela kroppen skulle njuta av rytm, färger, av ordens assonanser och allitterationer.
Hellsing bröt mot det idylliskt trivsamma i barnboken, mot dåtidens glada familjeskildringar med lekande barn i lantlig miljö, omgivna av hästar, kor och hundar. Han förde istället in exotism i barnboken. I hans verser och berättelser kan vi ta del av äventyr och resor i en värld som ständigt förändras, en värld där Orientens araber i yster dans svingar sina kandelabrar och där trollkarlen i India land förtrollar sig själv till ett glas lemonad.
Samtidigt har Hellsing en funktionell syn på barnboken som han anser ska stimulera barnet och ge det ett språk. ”Språket är en sockertång som man kan gripa världen med” har han elegant formulerat det. Till en början var det inte helt lätt för honom att etablera sig i den svenska kvinnodominerade barnlitteraturen, där Elsa Beskows skugga vilade tungt. Dåtidens dominerande barnbokskritiker Eva von Zweigbergk fann till exempel verserna i hans debutbok för barn ”ansträngda”. De saknade förankring i familjeliv och vardag, tyckte hon. Andra kritiker däremot framhöll det flugiga, filuriga och krumeluriga i Hellsings böcker.
Karaktärerna i Hellsings verser rör sig fritt i en tillvaro utan förpliktelser och utan någon skola. Man vet inte var figurer som Opsis Kalopsis bor, hur gamla de är eller om de har några föräldrar. Någon familjeskildrare är inte Hellsing, som aldrig sjungit någon hemmets höga visa. Det närmaste man kommer en familjeskildring hos honom är familjen i Uller. ”Hela familjen i Uller / ligger huller om buller”, kan man läsa i Summa summarum.
I stället tycks hemlösheten vara något av ett idealtillstånd hos Hellsing. Handlingen i hans verser och berättelser tilldrar sig för det mesta utomhus, gärna i offentliga miljöer, och resandet är en viktig ingrediens i böckerna, både i dem för barn och i dem för vuxna. Kusin Vitamin gör en resa med absurdistiska förtecken. Resmålen växlar mellan Egyptens blåa Nil, Jamaika och Niagara och tryggt svenska orter som Trosa och Nyköping. Det är de olika orternas ordklang och rimmöjligheter som avgör färdriktningen.
Hellsing är en allkonstnär och många av hans böcker framstår som allkonstverk, där olika konstarter ingår förening. Han låter medvetet ord, bild, musik, ljus och rörelse ingå förening. Den konstnärliga förnyelse som hans böcker står för uppnås genom skickliga gränsöverskridanden och oväntade möten mellan olika konstarter. Hellsing har också haft ett nära samarbete med musiker och konstnärer, och ofta har han gått långt utanför det traditionella barnlitteraturområdet i sökandet efter illustratörer till sina verk och tonsättare till sina visor.
Musik, dans och sång är vanliga inslag i Hellsings texter, där världen framställs rytmiskt och visuellt. ”Upp och hoppa / gamla loppa / oss kan ingen halka stoppa”, låter det uppfordrande i Vinter-Haga.
”Fyll örats rosensnäcka med musik och munnens hål med sång och glada ord”, lyder älvkungens uppmaning i Oberons gästabud. Dansen och rörelsen hänger intimt ihop med livsglädjen och blir även en metafor för den konstnärliga kreativiteten. Den munspelande gubben i visan ”Det var så roligt jag måste skratta…” kan styra och behärska omgivningen med sin musik på samma sätt som Näcken eller Orfeus. När gubben spelar töms hela köket, ett exempel på konstens transformerande kraft.
Hellsing är inte bara allkonstnär. Han är också allåldersförfattare. Gränserna mellan barn och vuxna är flytande och ofta helt utplånade i många av hans böcker. Några traditionella åldersindelningar har han aldrig brytt sig om, vilket framgår bland annat av rubriceringen av böckerna. Oberons gästabud har underrubriken En shakesperiad för omogen ungdom. Sand i sandalerna är enligt baksidespresentationen en ”magnifik versbok för gamla och unga”. Och Welams Vädermödor karakteriserar Hellsing som en tonårsbilderbok.
Hellsing är i sitt författarskap nydanare, modernist och utmanare, men han är också traditionalist, djupt förankrad i den klassiska litteraturen, och skicklig när det gällde att hantera blankversen. Det framgår av boken Oberons gästabud, där olika dramer av Shakespeare tas upp. Bland annat kan man där på blankvers läsa om den unge Hamlet som inte vill gå i skolan. Hellsing kan vara dubbelbottnad och filosofiskt djupsinnig och förenar otvunget lärdom och lekfullhet. Äldre diktarkolleger ger han friskt och vågat sin hyllning i Skolbok, där man kan läsa rader som:
Ekelöf och Lindegren
Och skogen full av nötter
Hejom fejom fallerallera!
Och Dikten dansar vidare
Men utan några fötter.
Hejom fejom fallerallera!
Hellsing för gärna en dialog, mer eller mindre öppen, med den klassiska litteraturen. I Vinter-Haga ger Ulla Winblad tröst åt Bibelns Job, den olycksdrabbade som lyckats köra sönder sin kälke i Hagaparken.
Nyss så glad på bobben for han
Ensam nu bland buskar bor han.
Fåfängt mänskobarnen jobbar
Herran krossar deras bobbar.
Det lekfullt nonsensbetonade och tidlösa i Hellsings författarskap kan ibland skymma det samhällsengagemang som man också finner hos honom. I Bananbok som utkom 1975 ger Hellsing sitt bidrag till decenniets protestlitteratur och önskan om förändring. ”Arg ung banan” undrar hur länge man ska tjäna de förnäma. Flera av bananverserna rymmer ett socialt patos och en samhällskritik, delvis dold i ironins täckmantel. Här förs jämlikhetens talan, och i det demokratiska bananriket går alla hand i hand: ”och ingen är mera banan än nån ann.” Bananernas livsstil präglas av behovslöshet, och de ställer frågan var det står skrivet att en del ska ha bil och champagne /och att andra ska kämpa för livet.
I många av sina verser vänder Hellsing upp och ned på hierarkierna och driver lekfullt med de överhetspersoner, som det finns gott om i hans verser. Vi kan till exempel läsa om:
Hans helighet påven
Som håvar med håven
Hans majestät konungen
Som äter av honungen
Och i ABC-bok låtar han Magister Tjäder stiga ned från sin sjuvåningskateder.
Hellsing är i många avseenden en vardagens diktare. Han skriver om välkända föremål, gärna matvaror, som finns runt omkring oss, bananer och ägg, palsternackor och spagetti. Men han får dessa vardagens ting att framträda i ny skepnad. Han skapar en magisk realism, när han låter synålar vandra ut i världen och trådrullar trippa fram ur vrårna. I bilderboken Vitt med underrubriken ”En historia från Kalmar län” handlar det om något så alldagligt som ett snöfall över Småland. Men i Hellsings händer utvecklas det till allt annat än en trivial historia. Snömassorna förtrollar landskapet, gör det magiskt och upphäver gränserna mellan nu och då. I snabba möten framskymtar på berättandets scen både Astrid Lindgren och Stagnelius, två av landskapets stora författare.
Lennart Hellsing har i sitt författarskap gett sina läsare rika möjligheter till lust och glädje i en tillvaro där månen är av glass, en katt är en hund och glasbitar diamanter. Som han själv formulerat det är konstens uppgift att visa ”nya vägar till glädjen, eller vägar ut ur sorg och misströstan”. Bilden, ordet, musiken och dansen är magiska saker, som kan förvandla vårt liv och vår vardag till en fest. Hellsings rika författarskap lär oss förstå att livet – såsom han själv skriver – är fantastiskt, fullt av rytmer, färger, dofter och melodier! Upptäck och gläd dig åt deras mångfald och rikedom.
Lena Kåreland